Das philosophische Denken der griechischen Vorsokratiker
DIOG. VIII 83. |
Ἀλκμαίων Κροτωνιάτης.
καὶ οὗτος Πυθαγόρου διήκουσε. καὶ τὰ πλεῖστά γε [τὰ] ἰατρικὰ
λέγει, ὅμως δὲ καὶ φυσιολογεῖ ἐνίοτε λέγων "δύο τὰ πολλά
ἐστι τῶν ἀνθρωπίνων" [vgl. I 211, 18]. δοκεῖ δὲ πρῶτος
φυσικὸν λόγον συγγεγραφέναι, καθά φησι Φαβωρῖνος ἐν Παντοδαπῃ
ἱστορίᾳ [FHG III 25]. καὶ τὴν σελήνην καθόλου <τε τὰ ὑπὲρ>
ταύτην ἔχειν ἀίδιον φύσιν. (ἦν δὲ Πειρίθου υἱός, ὡς αὐτὸς ἐναρχόμενος
τοῦ συγγράμματός φησιν <"Ἀλκμαίων ... τεκμαίρεσθαι">
κτἑ. [Β 1]). ἔφη δὲ καὶ τὴν ψυχὴν ἀθάνατον,
καὶ κινεῖσθαι αὐτὴν συνεχὲς ὡς τὸν ἥλιον. |
|
|
|
CLEM. Strom.
I 78 [II 51, 1 St.] | GAL. de elem. sec. Hipp. I 9. [I 487 K.,
54, 18 Helmr. | ISIDOR. Orig. I 40, 1 |
- CLEM. Strom. I 78 [II 51, 1 St.]
- Ἀλκμαίων γοῦν Περίθου Κροτωνιάτης πρῶτος φυσικὸν λόγον
συνέταξεν.
Alkmaion, des Perithoos
Sohn, aus Kroton, verfasste zuerst eine Abhandlung
über die Natur. [Übersetzung: E.G.] |
- GAL. de elem. sec. Hipp. I 9. [I 487 K., 54, 18 Helmr.]
- τὰ γὰρ τῶν παλαιῶν ἅπαντα Περὶ φύσεως ἐπιγέγραπται,
τὰ Μελίσσου, τὰ Παρμενίδου, τὰ Ἐμπεδοκλέους Ἀλκμαίωνός
τε καὶ Γοργίου καὶ Προδίκου καὶ τῶν ἄλλων ἁπάντων.
Die Schriften der Alten
führen alle den Titel "Von der Natur":
die des Melissos, des Parmenides, des Empedokles,
des Alkmaion, die des Gorgias und Prodikos und aller
übrigen. [Übersetzung: E.G.] |
- ISIDOR. Orig. I 40, 1
- fabulas poetae a fando nominaverunt, quia non sunt res
factae, sed tantummodo loquendo fictae. quae ideo sunt
inductae, ut ficto animalium mutorum inter se colloquio
imago quaedam hominum vitae nosceretur. has primus invenisse
traditur Alcimon [sic] Crotoniensis, appellanturque Aesopicae,
quod is apud Phrygas in hac re polluit.
Fabeln nannten die Dichter
so nach dem Verbum "fari" ("sprechen"),
weil es nicht wirklich geschehene Begebenheiten
sind, sondern nur zum Vortrag erdichtete. Sie wurden
zu dem Zweck eingeführt, in der erdichteteten
Unterredung stummer Lebewesen ein bestimmtes Bild
für das menschliche Leben erkennen zu lassen.
Diese soll als erster Alkimon (sic!) aus Kroton
erfunden haben. Sie heißen "aesopisch",
weil dieser (Dichter) in Phrygien auf diesem Gebiet
erfolgreich war. [Übersetzung: E.G.] |
|
|
|
ARIST. Metaph.
A 5 986a 22 |
ἕτεροι δὲ τῶν αὐτῶν
τούτων τὰς ἀρχὰς δέκα λέγουσιν εἶναι τὰς κατὰ συστοιχίαν λεγομένας,
πέρας καὶ ἄπειρον, περιττὸν καὶ ἄρτιον, ἓν καὶ πλῆθος, δεξιὸν
καὶ ἀριστερόν, ἄρρεν καὶ θῆλυ, ἠρεμοῦν καὶ κινούμενον, εὐθὺ
καὶ καμπύλον, φῶς καὶ σκότος, ἀγαθὸν καὶ κακόν, τετράγωνον καὶ
ἑτερόμηκες. ὅνπερ τρόπον ἔοικε καὶ Ἀλκμαίων ὁ Κροτωνιάτης ὑπολαβεῖν,
καὶ ἤτοι οὗτος παρ' ἐκείνων ἢ ἐκεῖνοι παρὰ τούτου παρέλαβον
τὸν λόγον τοῦτον· καὶ γὰρ ἐγένετο τὴν ἡλικίαν Ἀλκμαίων <νέος>
ἐπὶ γέροντι Πυθαγόραι, ἀπεφήνατο δὲ παραπλησίως τούτοις· φησὶ
γὰρ εἶναι δύο τὰ πολλὰ τῶν ἀνθρωπίνων, λέγων τὰς ἐναντιότητας
οὐχ ὥσπερ οὗτοι διωρισμένας ἀλλὰ τὰς τυχούσας, οἷον λευκὸν μέλαν,
γλυκὺ πικρόν, ἀγαθὸν κακόν, μέγα μικρόν. οὗτος μὲν οὖν ἀδιορίστως
ἀπέρριψε περὶ τῶν λοιπῶν, οἱ δὲ Πυθαγόρειοι καὶ πόσαι καὶ τίνες
αἱ ἐναντιώσεις ἀπεφήναντο. παρὰ μὲν οὖν τούτων ἀμφοῖν τοσοῦτον
ἔστι λαβεῖν, ὅτι τἀναντία ἀρχαὶτῶν ὄντων [vgl. Arist. Schrift
Πρὸς τὰ Ἀλκμαίωνος <α> Diog. v 25]. ISOCR. 15, 268 τοὺς
λόγους τῶν παλαιῶν σοφιστῶν, ὧν ὁ μὲν ἄπειρον τὸ πλῆθος ἔφησεν
εἶναι τῶν ὄντων, Ἐμπεδοκλῆς δὲ τέτταρα καὶ Νεῖκος καὶ Φιλίαν
ἐν αὐτοῖς, Ἴων δ' οὐ πλείω τῶν τριῶν, Ἀλκμέων δὲ δύο μόνα. SCHOL.
BASIL. ed. Pasquali n. 3 [Gott. Nachr. 1910, 196] Ἀ. ἀντιθέσεις.
|
|
|
|
AËT. II
16, 2. 3 [D. 345] |
(τῶν μαθηματικῶν
τινες) τοὺς πλανήτας τοῖς ἀπλανέσιν ἀπὸ δυσμῶν ἐπ' ἀνατολὰς
ἀντιφέρεσθαι. τούτῳ δὲ συνομολογεῖ καὶ Ἀλκμαίων
|
|
|
|
THEOPHR. de sens. 25f. [D.
506] |
τῶν δὲ μὴ τῳ ὁμοίῳ ποιούντων
τὴν αἴσθησιν Ἀλκμαίων μὲν πρῶτον ἀφορίζει τὴν πρὸς τὰ ζῷα διαφοράν.
ἄνθρωπον γάρ φησι τῶν ἄλλων διαφέρειν ὅτι <μόνον ξυνίησι,
τὰ δ' ἄλλα αἰσθάνεται μέν, οὐ ξυνίησι δέ> [B
1a], ὡς ἕτερον ὂν τὸ φρονεῖν καὶ αἰσθάνεσθαι, καὶ οὔ, καθάπερ
Ἐμπεδοκλῆς, ταὐτόν· ἔπειτα περὶ ἑκάστης λέγει. ἀκούειν μὲν οὖν
φησι τοῖς ὠσίν, διότι κενὸν ἐν αὐτοῖς ἐνυπάρχει· τοῦτο γὰρ ἠχεῖν
(φθέγγεσθαι δὲ τῷ κοίλῳ), τὸν ἀέρα δ' ἀντηχεῖν. ὀσφραίνεσθαι
δὲ ῥισὶν ἅμα τῷ ἀναπνεῖν ἀνάγοντα τὸ πνεῦμα πρὸς τὸν ἐγκέφαλον.
γλώττῃ δὲ τοὺς χυμοὺς κρίνειν· χλιαρὰν γὰρ οὖσαν καὶ μαλακὴν
τήκειν τῇ θερμότητι· δέχεσθαι δὲ καὶ διαδιδόναι διὰ τὴν μανότητα
καὶ ἁπαλότητα. (26) ὀφθαλμοὺς δὲ ὁρᾶν διὰ τοῦ πέριξ ὕδατος.
ὅτι δ' ἔχει πῦρ, δῆλον εἶναι· πληγέντος γὰρ ἐκλάμπειν. ὁρᾶν
δὲ τῷ στίλβοντι καὶ τῷ διαφανεῖ, ὅταν ἀντιφαίνῃ, καὶ ὅσον ἂν
καθαρώτερον ᾖ, μᾶλλον. ἁπάσας δὲ τὰς αἰσθήσεις συνηρτῆσθαί πως
πρὸς τὸν ἐγκέφαλον· διὸ καὶ πηροῦσθαι κινουμένου καὶ μεταλλάττοντος
τὴν χώραν· ἐπιλαμβάνειν γὰρ τοὺς πόρους, δι' ὧν αἱ αἰσθήσεις.
περὶ δὲ ἁφῆς οὐκ εἴρηκεν οὔτε πῶς οὔτε τίνι γίνεται. [ἀλλ']
Ἀλκμαίων μὲν οὖν ἐπὶ τοσοῦτον ἀφώρικεν.
|
|
|
|
AËT. IV 17, 1 [D. 407]
Ἀ. |
ἐν τῷ ἐγκεφάλῳ εἶναι τὸ ἡγεμονικόν·
τούτῳ οὖν ὀσφραίνεσθαι ἕλκοντι διὰ τῶν ἀναπνοῶν τὰς ὀσμάς.
|
|
|
|
ΑΛΚΜΑΙΩΝΟΣ ΠΕΡΙ ΦΥΣΕΩΣ
DIOG. VIII 83 [s. A 1, 1] |
<Ἀλκμαίων Κροτωνιήτης τάδε
ἔλεξε Πειρίθου υἱὸς Βροτίνῳ καὶ Λέοντι καὶ Βαθύλλῳ· περὶ τῶν
ἀφανέων, περὶ τῶν θνητῶν σαφήνειαν μὲν θεοὶ ἔχοντι, ὡς δὲ ἀνθρώποις
τεκμαίρεσθαι> καὶ τὰ ἑξῆς. |
|
|
|
HEOPHR. d. sens. 25 [A
5] |
<ἄνθρωπον> γάρ φησι <τῶν
ἄλλων (ζῴων) διαφέρειν ὅτι μόνον ξυνίησι, τὰ δ' ἄλλα αἰσθάνεται
μέν, οὐ ξυνίησι δέ>.
|
|
|
|
[ARIST.] Probl. 17, 3. 916a
33 |
<τοὺς ἀνθρώπουσ> φησὶν
Ἀλκμαίων <διὰ τοῦτο ἀπόλλυσθαι, ὅτι οὐ δύνανται τὴν ἀρχὴν
τῷ τέλει προσάψαι>. |
|
|
|
AËT. V 14, 1 |
Ἀλκμαίων τῶν ἡμιόνων τοὺς μὲν
ἄρρενας ἀγόνους παρὰ τὴν λεπτότητα τῆς θορῆς καὶ ψυχρότητα,
τὰς δὲ θηλείας παρὰ τὸ μὴ <ἀναχάσκειν> τὰς μήτρας· οὕτω
γὰρ αὐτὸς εἴρηκε.
|
|
|
|
AËT. V 30 1 [D. 442] |
Ἀλκμαίων τῆς μὲν ὑγιείας εἶναι
συνεκτικὴν τὴν <ἰσονομίαν> τῶν δυνάμεων, ὑγροῦ, ξηροῦ,
ψυχροῦ, θερμοῦ, πικροῦ, γλυκέος καὶ τῶν λοιπῶν, τὴν δ' ἐν αὐτοῖς
<μοναρχίαν> νόσου ποιητικήν· φθοροποιὸν γὰρ ἑκατέρου μοναρχίαν.
καὶ νόσον συμπίπτειν ὡς μὲν ὑφ' οὗ ὑπερβολῇ θερμότητος ἢ ψυχρότητος,
ὡς δὲ ἐξ οὗ διὰ πλῆθος τροφῆς ἢ ἔνδειαν, ὡς δ' ἐν οἷς ἢ αἷμα
ἢ μυελὸν ἢ ἐγκέφαλον. ἐγγίνεσθαι δὲ τούτοις ποτὲ κἀκ τῶν ἔξωθεν
αἰτιῶν, ὑδάτων ποιῶν [C] ἢ χώρας ἢ κόπων ἢ ἀνάγκης ἢ τῶν τούτοις
παραπλησίων. τὴν δὲ ὑγείαν τὴν σύμμετρον τῶν ποιῶν κρᾶσιν.
( 5) CLEM. Strom. VI 16 [II 435, 9 St.] Ἀλκμαίωνος γὰρ τοῦ Κροτωνιάτου
λέγοντος <"ἐχθρὸν ἄνδρα ῥᾶιον φυλάξασθαι ἢ φίλον">
ὁ μὲν Σοφοκλῆς ἐποίησεν ἐν τῆι Ἀντιγόνηι [`652] "τί γὰρ
γένοιτ' ἂν ἕλκος μεῖζον ἢ φίλος κακός;".
|
|
|
|
Sententiae excerptae: Griech. zu "Akmaion" Literatur: zu "Alkmaion"1379
Beardslee, J.W.jr.
The use of φύσις (physis) in Fifth-Century Greek Literature
Diss.Chikago 1918
1380
Diller, H.
Der griechische Naturbegriff.
in: Neue Jahrbücher für Antike und deutsche Bildung 2/1939, 248-252
1391
Diller, H.
Hippokratische Medizin und und attische Philosophie
in: Herm. 80/1952, 398-401
1381
Dittmer, H.-L.
Kostitutionstypen im Corpus Hippocraticum
Diss. Jena 1940
1395
Edelstein, L.
Antike Diätetik
in: Die Antike 7/1931, 255-270
1410
Flashar, H (Hg.)
Antike Medizin, hg. v. H. Flashar
Darmstadt (WBG) 1971 (WdF 221)
1389
Flashar, H.
Melancholie und Melancholiker in den medizinischen Theorien der Antike
Berlin 1966
1415
Gil, L.
Ärztlicher Beistand und attische Komödie. Zur Frage der demosieuontes und Sklavenärzte
in: Sudhoffs Archiv. Zeitschr. f. Wissenschaftsgeschichte 57/1973, S.255-274
1397
Harig, G. / Kollesch, J.
Gesellschaftliche Aspekte der antiken Diätetik
in: NTM 8/1971, H.2, S. 14-23
1382
Heidel, W.A.
ΠεÏá½¶ φύσεως (Über die Natur). A Study of the Conception of Nature among the Pre-Socratics
Procedings of the American Academy of Arts and Sciences 45/1910, 79-133
1393
Jaeger, W.
Diokles von Karystos. Die griechische Medizin und die Schule des Aristoteles
Berlin 1938 (Ndr. 1963)
1420
Koelbing, H.M.
Arzt und Patient in der antiken Welt
Zürich und München 1977
1403
Kollesch, J.
Vorstellungen vom Menschen in der Hippokratischen Medizin
in: Müller, Reimar (Hg.): Mensch als Maß Berlin (Akademie-Verlag) 1976, S. 269-282
1603
Kollesch, Jutta
Antike Heilkunst : ausgewählte Texte aus den medizinischen Schriften der Griechen und Römer
Stuttgart : Reclam, 1994
1593
Longrigg, James
Greek medicine : from the heroic to the Hellenistic age : a source book
London : Duckworth, 2001
1605
Longrigg, James
Greek rational medicine : philosophy and medicine from Alcmaeon to the Alexandrians
London [u.a.] : Routledge, 1993
1385
Michler, Markwart
Die praktische Bedeutung des normativen Physisbegriffes in der hippokratischen Schrift De fracturis - De articulis
in: Herm. 90/1962, 385-401
1390
Müri, W.
Der Maßgedanke bei griechischen Ärzten
in: Gymn 57/1950, 183-201
1588
Nutton, Vivian
Ancient medicine
London [u.a.] : Routledge, 2004
1425
Phillips, E.D.
Greek Medicine
London 1973
1376
Sander
Alkmaion von Kroton
in: RE 1,1556, 1893
1590
Schmitz, Dietmar
Antike Medizin : Texte mit Anmerkungen und Zusatzmaterial
Freising : Stark, 2003
1378
Schöner, E.
Das Viererschema in der antiken Humoralpathologie. Sudhoffs Archiv für Geschichte der Medizin und der Naturwissenschaften, Beiheft 4
Wiesbaden 1964
1426
Sigerist, H.E.
History of Medicine, Bd. 2, S. 211-333
Oxford 1961
- Letzte Aktualisierung: 01.01.1970 - 01:00 |